Fråga facket Fråga facket

1900-1919

Arbetsmarknad Under 1900-talets första årtionden slogs fackföreningsrörelsen för bättre villkor och för demokratiska rättigheter. Det tog lång tid innan rösträtten kunde erövras.


Publicerad Uppdaterad
Kopiera länk för delning

Verkstadsarbetare_Bolinders
Bolinders mekaniska verkstad, 1910 Foto: Föreningen Stockholms företagsminnen

Storstrejk för rösträtt

Arbetarrörelsen växte i början av 1900-talet. Fackföreningarna ägnade sig inte bara åt arbetsförhållanden utan även åt folkbildning och kultur. Arbetarna fick ökat självförtroende när de visade för sig själva att de var minst lika goda medborgare som de rika.

Men de politiska makthavarna vägrade införa allmän rösträtt. LO utlyste därför en tre dagar lång politisk storstrejk i maj 1902. Ungefär 120 000 arbetare över hela landet strejkade.

Arbetarna visar sin styrka

Riksdagen fortsatte att rösta ner förslagen om allmän rösträtt men arbetarna hade visat sin styrka. Det gick inte att ignorera dem på samma sätt längre.

När till exempel de politiska beslutsfattarna 1905 försökte få igenom en lag som skulle förbjuda offentligt anställda att strejka hotade LO med ny storstrejk om förslaget antogs. Lagförslaget drogs tillbaka och strejkrätten räddades.

Avtal mellan LO och SAF

De stora företagen ville ha en motvikt till LO och bildade 1902 SAF, Svenska arbetsgivareföreningen (nuvarande Svenskt Näringsliv).

I den så kallade decemberkompromissen 1906 kom LO och SAF överens om att arbetsgivarna skulle respektera arbetarnas rätt att vara med i facket om de ville. Å andra sidan accepterade facket att arbetsgivarna hade rätt att bestämma på arbetsplatsen och att de skulle få välja själva vilka de ville anställa.

Industriförbundsprincipen

Fackföreningarnas struktur var vid den här tiden splittrad och svår att övergripa. Fackförbunden var ofta inriktade på yrken i stället för på branscher. På många arbetsplatser fanns det därför flera fackförbund representerade. På byggen hade till exempel murarna ett fackförbund, snickarna ett annat och hantlangarna ofta inget fackförbund alls.

LO-kongressen 1912 tog därför beslut om den så kallade industriförbundsprincipen, som innebär att alla arbetare på en viss arbetsplats ska vara med i samma förbund. Genomförandet av industriförbundsprincipen var en lång process som pågick under flera decennier.

Allmän rösträtt

Storstrejken 1909 blev ett allvarligt bakslag för fackföreningsrörelsen som tvingades ge upp efter tre månaders hård kamp. LO tappade ungefär hälften av sina medlemmar.

Men efter några år lyckas LO komma igen och slutet av 1910-talet blev de stora segrarnas tid för arbetarrörelsen. Riksdagen röstade 1919 ja till åtta timmars arbetsdag, vilket då motsvarade 48 timmars arbetsvecka eftersom man normalt arbetade sex dagar i veckan. (Vissa löntagargrupper var undantagna från den nya lagen, men den slog i alla fall fast åttatimmarsdagen som princip.)

Samma år gick även förslaget om allmän rösträtt för både män och kvinnor igenom. Det första riksdagsvalet med allmän och lika rösträtt hölls 1921.