Publicerad i Dagens Nyheter 9 februari 2022
Över 25 miljoner kronor om året. Det är vad en svensk storbolagsdirektör har i genomsnittlig års-inkomst. Det motsvarar vad 65 industriarbetare tjänar tillsammans. Det visar LO:s rapport om makt-elitens inkomstutveckling mellan åren 1950–2020. Inkomstgapet är stort. Men det senaste året har det dessutom vuxit dramatiskt. Mitt i pandemin – när arbetare slet, fick Sverige att fungera, blev sjuka och avstod löneökningar.
Sedan 1999 har LO följt utvecklingen av maktelitens inkomster, och jämfört dessa med vad arbetare tjänar. Vi har tagit fram statistik så långt tillbaka som 1950. I årets rapport ”Makteliten – slår rekord trots pandemin” redovisar vi utvecklingen över 70 år.
Makteliten i vår rapport består av höga positioner inom bland annat det svenska näringslivet, politiken, offentlig förvaltning och hos arbetsmarknadens parter. Vi har begärt ut deras inkomster från Skatteverket. Där ingår grundlön, ersättningar från styrelseuppdrag och kapitalinkomster.
Maktelitens inkomster jämför vi med den genomsnittliga heltidslönen för en industriarbetare under samma period. Sedan några år tillbaka gör vi även jämförelser med lönen för andra vanliga LO-yrken.
Inkomsterna för en grupp sticker ut i vår undersökning – näringslivseliten som utgörs av verkställande direktörer och koncernchefer på 50 av de största svenska företagen. Pandemiåret 2020 kan vi alltså konstatera att denna näringslivselit har en genomsnittsinkomst före skatt som motsvarar vad 65 industriarbetare tjänar. Året innan motsvarade deras genomsnittsinkomst 60 industriarbetarlöner. Sällan har gapet ökat så mycket från ett år till ett annat som nu. Är det en naturlig utveckling? En orubblig ordning? Nej.
1950 motsvarade näringslivselitens inkomst 26 industriarbetarlöner. Trettio år senare, 1980, motsvarade den 9 industriarbetarlöner. Välståndet i samhället ökade samtidigt som jämlikheten ökade. De värden som skapades kom vanligt folk till del. Inte automatiskt. Utan genom aktiv reformpolitik och kraftfull inkomstutjämning. Det vi ser i vår undersökning är en del av en bredare trend. Sedan 1980-talet har ojämlikheten ökat hur man än mäter. I Sverige har den ökat snabbare än i något annat OECD-land. Utvecklingen måste brytas. Det handlar om rättvisa. Det handlar om att de som har makten att besluta över andra människors villkor behöver dela verklighet med dessa. Det handlar om att värna det gemensamma. Jämlika samhällen är tryggare, friare och starkare. Mycket tyder också på att när mer av de värden som skapas kommer låg- och medelinkomsttagare till del så blir tillväxten högre. I längden vinner ingen på att eliten skor sig på andra.
Under pandemin har det ställts bortom allt tvivel att Sverige – vår ekonomi, vår välfärd, vårt samhälle – är uppbyggt och helt beroende av miljoner arbetares arbete. Om pandemin förde något gott med sig så var det detta: att betydelsen av det arbete LO-förbundens medlemmar utför blev solklar, även för den som aldrig reflekterat över hur soporna försvinner från soprummet, hur pappa får rena lakan på äldreboendet eller hur pendelbussen tankas och repareras. Arbetare får Sverige att fungera. Men samtidigt drabbades arbetare värst av pandemin. Arbetare kunde inte jobba hemifrån, drabbades värst av smitta och sjukdom, av förlorad inkomst och förlorat arbete. När pandemin slog till med full kraft våren 2 020 pausades avtalsrörelsen som då var i slutspurten – i den exceptionella situationen var osäkerheten för stor. Vanligt folk avstod lönehöjningar. Samtidigt finansierade skattebetalarna omfattande stödprogram till näringslivet. Men storbolagsdirektörerna fortsatte att öka sina inkomster. Bortsett från att det krävs 65 industriarbetare så motsvarar topp-vd:ns inkomst vad 86 städare eller 71 undersköterskor tjänar på ett år.
En undersköterska inom hemtjänsten besöker i genomsnitt tolv personer om dagen. Hjälper dem med allt som behövs för ett värdigt liv. På en dag hjälper 71 undersköterskor nästan 900 personer. Skapar en storbolagsdirektör lika mycket värde på en dag som de 71 undersköterskorna?
Nej, nu räcker det. Vanligt folks arbete måste uppvärderas.
Vi närmar oss en ny avtalsrörelse. LO-förbunden kommer att ta strid för högre löner och bättre villkor. De värden som skapas av LO-förbundens medlemmar ska komma dem till del. Det får vara slut på en ständigt växande snedfördelning. Det kräver facklig men också politisk kamp. För att stoppa den skenande utvecklingen där eliten drar ifrån är rättvisa skatter en absolut nödvändighet.
1. Höjd kapitalskatt.
Växande kapitalinkomster i toppen är en huvudförklaring till den ökande ojämlikheten i Sverige. Parallellt med att kapitalinkomsterna vuxit har egendoms- och kapitalbeskattning minskat. Den svenska kapitalinkomstbeskattningen är full av nedsättningar och undantag som gynnar de mest välbeställda. Slopa alla särregler och inför en enhetlig kapitalinkomstskatt på 35 procent. Det är inte acceptabelt att den som lever på sitt kapital betalar mindre i skatt än den som arbetar och sliter.
2. Rättviseskatt på årsinkomster över en miljon kronor.
De som tjänar absolut mest måste, kan och bör bidra mer än andra till det gemensamma. Därför måste skatten på de högsta lönerna öka. När värnskatten slopades innebar det en genomsnittlig skattesänkning på omkring 70 000 kronor i månaden för topp-vd:arna i vår undersökning.
3. Arvsskatt på stora arv.
De som har de högsta inkomsterna och största förmögenheterna ärver också mest. Stora inkomstskillnader förstärks via arv och gör att skillnader i makt och inflytande lever vidare från generation till generation. Inför en ny arvs- och gåvoskatt för större förmögenheter, men med ett högt grundavdrag som gör att små och medelstora arv eller gåvor inte beskattas.
Ett rättvisare skattesystem är inte tillräckligt för att vända utvecklingen och öka jämlikheten i vårt samhälle i stort. Fler reformer krävs. Från kraftfulla offentliga investeringar för full sysselsättning och rättvis klimatomställning till satsningar på välfärd, trygghetssystem och pensioner.
Nu lämnar vi de sista restriktionerna bakom oss och tar klivet ut ur pandemin. Där måste vi också lämna den stegrande ojämlikheten. Att det krävs 65 industriarbetarlöner för att nå upp till en enda storbolagsdirektörs inkomst är ohållbart. Att skillnaderna accelererar mitt under en pandemi, när arbetare höll hela landet på fötter och i gång, är orimligt. Låt detta bli vändpunkten.
Susanna Gideonsson, LOs ordförande
Anna Almqvist, LO-ekonom
”En näringslivstopp tjänar lika mycket som 65 arbetare”
Ekonomi LO:s ordförande Susanna Gideonsson tillsammans med ekonomen Anna Almqvist: När pandemin fick världen att stanna upp för två år sedan tvingades många vanliga svenskar att avstå löneökningar. För samhällets ekonomiska elit blev utvecklingen den motsatta – deras inkomster skenade. Sällan har - klyftorna ökat så mycket från ett år till ett annat.
Publicerad Uppdaterad