Publicerad på Dagens Arena 19 november 2019
Idag är dörren till sjukersättningen (tidigare benämnd förtidspension) i princip stängd. Ungefär 70 procent av dem som söker sjukersättning får avslag på sin ansökan. Totalt nybeviljades drygt 5 500 personer sjukersättning förra året. Det kan jämföras med 41 000 personer år 2007. Framförallt beror minskningen av beviljandegraden på de regler som infördes 2008, men Försäkringskassans skärpta lagtillämpning de senaste åren har också gjort att avslagen ökat.
Att vårt land i praktiken har OECDs hårdaste kvalifikationskrav för sjukersättning är ingen nyhet (se SOU 2009:89, s. 277). Bland annat har Petter Odmark, tidigare analyschef vid Socialdepartementet som studerat olika sjukförsäkringssystem i världen, konstaterat (se ÖP,13 nov. 2009): ”Så vitt jag vet finns det inget annat land som har så extremt stränga regler /…/ De flesta har formuleringar i stil med ’man kan förutse att tillståndet kommer att vara i några år’. Jag har aldrig stött på så extremt hårda kriterier som Sverige har.”
Detta förhållande är naturligtvis orimligt och drabbar idag utsatta människor med långvariga och allvarliga sjukdomar. Varaktighetskriteriet i sjukersättningen behöver därför ses över. Vi anser att det måste finnas en möjlighet att bevilja sjukersättning i fall när arbetsförmågenedsättningen inte nödvändigtvis bedöms vara livslång. En tänkbar utgångspunkt skulle kunna vara att knyta varaktighetskriteriet till Försäkringskassans skyldighet att följa upp arbetsförmågenedsättningen.
Efter regelförändringarna 2008 krävs för att beviljas sjukersättning att den försäkrade saknar förmåga att försörja sig själv genom förvärvsarbete på arbetsmarknaden samt att alla rehabiliteringsmöjligheter är uttömda. I arbetsmarknadsbegreppet ingår även subventionerade och skyddade anställningar. Det samma gäller för aktivitetsersättning, som kan beviljas den som är mellan 19 och 29 år.
Försäkringskassan har själva föreslagit att arbetsmarknadsbegreppet inom sjukersättningen bör vara detsamma som gäller för sjukpenning, det vill säga att arbetsförmågan ska prövas mot ”ett normalt förekommande arbete”. Detta förslag är bra och skulle förenkla tillämpningen av regelverket, men vi anser att även aktivitetsersättningen borde ha samma arbetsmarknadsbegrepp som för de två övriga ärendeslagen.
Viktigt att komma ihåg i sammanhanget är att den grupp vi talar om, dvs personer som har ett långvarigt sjukdomstillstånd men ändå nekats sjukersättning, är en grupp som i stor utsträckning har sjukpenning. En justering av varaktighetskriteriet och arbetsmarknadsbegreppet i sjukersättningen i enlighet med våra förslag skulle därför inte innebära några större statsfinansiella kostnader.
Vill de politiskt ansvariga i regering och riksdag ytterligare förstärka sjukförsäkringens legitimitet bör man, i såväl sjukpenningen som i sjuk- och aktivitetsersättningen, införa principen om att vi är ”försäkrade i befintligt skick”. Det innebär att Försäkringskassan ska väga in att vi har olika individuella förutsättningar och omställningsförmågor. Att ”hänsyn tas till vem man faktiskt är och var i livet man befinner sig är en viktig del av försäkringens själva grundidé” (se SOU 2009:89, 118). Enligt dagens regelverk saknar det exempelvis helt betydelse om den sjuke är 30 eller 60 år, vilket naturligtvis är helt orimligt. Försäkringskassan framförde i sin framställan till regeringen om ett förändrat regelverk för sjukersättning att ”tillämpningen får orimliga konsekvenser i vissa fall i och med att det inte är tillåtet att ta hänsyn till individuella förhållanden”.
Görs dessa justeringar av regelverket rörande sjuk- och aktivitetsersättningen är vår bedömning att viktiga steg tas mot ökad förutsägbarhet och tryggheten för de sjuka och att trycket på sjukvården att ständigt skriva nya sjukintyg minskar avsevärt.
Robert Sjunnebo, enhetschef, LO-TCO Rättsskydd
Kjell Rautio, utredare, LO
Thomas Andrén, välfärdsekonom, Saco