Det talade ordet gäller.
Hej mötesdeltagare!
Det känns bra att få vara här hos er, på första maj!
Att få vara hemma i det röda Västerbotten igen
I en socialdemokratiskt ledd kommun.
Jag är särskilt glad över att få vara här en dag som denna.
För visst är det nåt speciellt med Första Maj?
”Varje sliten kavaj blir en mantel av strålande ljus” som vi sjunger i sången.
Vi känner en förväntan och en möjlighet till förändring.
En möjlighet till ett bättre samhälle.
Till solidaritet och gemenskap.
Till allas lika värde och rätt.
Vad passar då bättre än att få förstamajtala här i Skellefteå?
I en kommun som växer så det knakar.
Där arbetsmarknaden är stark.
Där fler av dom som tidigare gått på försörjningsstöd nu är i arbete eller utbildning.
Där ni satsar på grön omställning.
Men så har ni också en stark socialdemokrati och starka LO-fack.
Och en levande facklig-politisk samverkan.
Men jag vet ju också att ni har utmaningar framför er.
Det handlar om kompetensförsörjningen.
Inte bara i industrin. Även i välfärden. Och då måste vi på allvar göra nåt åt arbetsvillkoren.
Det handlar om den gröna omställning som påverkar hela länet.
Även där behövs folk.
Det handlar också om utländska arbetare som utnyttjas av oseriösa underleverantörer.
Där krävs ett tydligt facklig-politiskt agerande.
På svensk arbetsmarknad ska svenska kollektivavtal gälla. Punkt!
Utmaningar som dessa möter vi med politik.
Med socialdemokratisk politik.
Och med facklig-politisk samverkan.
Med det är inte alltid lätt. Särskilt inte när vi sedan valet hamnat i en ny verklighet.
Kostnadskrisen slår oerhört hårt nu.
Det känner vanligt folk. Inte minst LO-förbundens medlemmar.
Och det vet ni som är kommun- och regionpolitiker.
I tuffa tider är det viktigt att vi socialdemokrater är tydliga med vår politik.
Därför känns det så bra att ni socialdemokrater i Skellefteå häromdagen slog fast att ni tydligt ska följa upp era vallöften. Och redovisa öppet och ärligt hur det går.
Det är bra. Vi socialdemokrater ska vara tydliga med vårt mål med vad vi vill.
Och att vi står för det.
För det är på oss det hänger.
Det är ingen annan som kommer att göra jobbet.
Det är vi som ska ta tag i dom saker som vi ser behövs.
För politik är att vilja, som Olof Palme sade.
Inte att vela, skulle jag vilja tillägga.
***
När jag möter LO-förbundens medlemmar på arbetsplatser över hela Sverige,
eller läser tidningen och tittar på tv, så är det uppenbart:
Folk har det otroligt tufft nu.
Det är tufft att försöka få livet och ekonomin att gå ihop.
Det är tufft när väldigt mycket blir väldigt dyrt.
Många hade inga stora marginaler från början.
Men man kanske har klarat sig okej ändå.
Genom att spara och gneta
och ställa lägre krav.
Men det räcker inte längre.
Inte när elpriserna rusat iväg.
När hyror och boräntor chockhöjts.
Inte när maten blivit 15 procent dyrare på bara ett år.
Samtidigt som höginkomsttagare får skattesänkningar,
näringslivstoppar plockar ut miljonbonusar
och storbanker och matjättar gör rekordvinster.
Så tar femte svensk nu av sina besparingar, de som har några.
För att få vardagsekonomin att gå runt.
Månad efter månad tappas sparkontot.
För en del är det tomt nu.
En sak känns så overklig att det är svårt att säga:
Barn i Sverige går hungriga idag!
Skolor rapporterar att dom måste laga mycket mer mat än tidigare.
Särskilt på måndagar och fredagar.
Tidigare i vår hade Sveriges Television ett inslag från förskolan Smöret i Umeå.
Där sade nu serverar hon frukost och mellis till dubbelt på många barn som tidigare.
Varför? Jo, om barnen kommer före frukost och stannar till efter mellis
så får de tre mål serverade för den barnomsorgspeng som föräldern ändå betalar.
Barn går alltså hungriga.
I Sverige 2023!
Det är svårt att ta in.
Det är inget mindre än katastrof.
En skam.
***
Vänner,
Samtidigt som vanligt folk här i Sverige kämpar för att klara att sätta mat på bordet,
så kämpar vanligt folk i Ukraina för sin frihet och demokrati.
LO fördömer givetvis Rysslands anfallskrig mot Ukraina.
Vi står upp för Ukrainas rätt till självbestämmande.
Och vi gör det i solidaritet med våra ukrainska fackliga kamrater.
LO och LO-förbunden har i många år stött dom ukrainska fackföreningarna.
Med organisering, utbildning och förhandlingar.
Fackligt vardagsarbete helt enkelt
Men idag handlar deras fackliga vardagsarbete om nåt helt annat.
Det handlar om medlemmarnas liv och frihet.
Om humanitär nödhjälp.
Om mat och mediciner.
Om hjälp åt medlemmar som tvingats fly med sina familjer undan dom ryska bomberna.
Mötesdeltagare,
Vår solidaritet med Ukraina fortsätter.
För arbetarrörelsen är en internationell solidaritetsrörelse.
En attack på en av oss är en attack på oss alla.
Och när den dag kommer då kriget tar slut, och Ukrainas folk har segrat,
ska vi stödja deras arbete med att återuppbygga sitt land och sin demokrati.
Därför säger vi nu, så högt vi kan,
så vårt budskap inte bara hörs här i Skellefteå och i hela Sverige.
Utan också når dom ansvariga i Moskva:
Vi ger aldrig upp vår kamp för alla folks frihet och hela världens fred!
Vi ger aldrig upp vår internationella solidaritet!
Ryssland ut - ur - Ukraina!
Vi tar det en gång till! Tillsammans:
RYSSLAND UT UR UKRAINA!
***
Som om det inte räckte med krig i Europa och skyhöga priser på allt i Sverige,
så har vi klimatförändringar på turbo.
De enorma mängder växthusgaser vi har släppt ut, och fortsätter att släppa ut,
värmer upp hela jordklotet.
Isar smälter,
skogar brinner,
människor tvingas fly.
Sen slutet av 1800-talet har den globala medeltemperaturen ökat med nästan en grad.
I Sverige är ökningen nästan dubbelt så stor. Och allra störst är uppvärmningen här i norr.
Frågan är inte OM vi måste ställa om, utan HUR.
Det är bra att människor går före och tar egna initiativ för att leva mer klimatsmart.
Men det kommer inte att räcka.
Ansvaret kan aldrig ligga på enskilda individer.
Vi kan inte heller acceptera att det ensidigt vältras över på vanliga arbetare
och på människor utanför storstäderna.
Det handlar bland annat om vi måste investera i grön teknik.
Här visar ni i Skellefteå vägen.
Med Northvolt skapas inte bara klimatvänlig teknik med batterier för elbilar.
Här skapar också omställningen nya jobb.
Allt detta hänger ihop. För klimatomställningen måste gå hand i hand med en politik för full sysselsättning och ökad jämlikhet.
Och, vänner, då duger det inte med en regering som sitter i knät på klimatförnekarna i SD.
Nej då krävs gemensamma lösningar och politisk vilja.
Då krävs en stark arbetarrörelse!
***
Inget av detta – prisstegringar, krig eller klimatförändringar –
beror på orubbliga naturlagar.
Allt har människan gjort själv.
Det är sorgligt.
Men det är också däri hoppet finns.
För det behöver inte vara så här.
Vi kan göra på annat sätt.
Och det ska vi!
Som LOs ordförande är det min uppgift att göra allt jag kan för att påverka regeringen – oavsett vilka som ingår i den.
Därför presenterar jag i dag ett reformpaket som Ulf Kristersson mer än gärna får sjösätta omgående.
För det första: LO vill se ett rejält barnfamiljspaket.
Vi vill höja barnbidraget med 450 kronor i månaden.
Vi vill sänka avgiften i förskola och fritids med en procentenhet.
Totalt betyder vårt förslag tusen kronor för varje barn.
Det blir en rejäl matkasse varje månad.
För det andra: Stärk hushållens ekonomi.
Inför tillfällig amorteringsfrihet för vanligt folk.
Räntorna har höjts rejält under senare tid och pressar många vanliga familjer hårt. Tunga amorteringar lägger extra stenar på bördan.
Och riksbanken måste ta sitt ansvar och avstå från ytterligare räntehöjningar.
Dessutom måste matpriserna ner.
De stora livsmedelskedjorna berömmer sig för att ha sänkt priserna.
Men hittills har det knappt märkts i plånboken.
Och som gammal Coopmedlem vill här jag särskilt rikta mig till dem:
Konsumentkooperationens idé var från början bra mat till rimliga priser.
Visa då att den fortfarande är det!
Vi måste också få fler i arbete!
Satsa på en aktiv arbetsmarknadspolitik.
Investera i utbildning, omskolning och bostadsbyggande.
Sist men inte minst: resurserna till välfärden måste öka!
Behoven minskar inte. Dom kan till och med öka.
Fler barn äter i föris och stannar längre där. Då krävs mer mat och mer personal.
Ska kommunen då höja skatten?
Nej, det ska de inte ens få, enligt regeringens senaste besked.
Oavsett hur pressad välfärden är.
Sveriges kommuner och regioner, SKR, har meddelat att välfärden behöver ett tillskott på 20 miljarder kronor nästa år. Enbart för att kunna upprätthålla nuvarande nivåer.
Nej, vänner, detta håller inte.
Välfärden ska stärkas. Och det rejält!
Statsbidragen till kommuner och regioner måste öka.
Särskilt stöd behövs till arbetsvillkor, bemanning och kompetensutveckling.
Annars kommer vi aldrig att klara att få tillräckligt mycket personal.
Och vi måste sätta stopp för privatiseringar som tillåter skattemedel att försvinna till skatteparadis!
***
Vänner,
Vi måste också ta itu med energifrågan.
Socialdemokraternas Folkhems-el är ett toppenförslag för att ta tillbaka kontrollen över elmarknaden. Som ett första steg.
Men det räcker inte. Vi måste få en elmarknad för vanligt folk.
Staten måste ta ett större ansvar. Till exempel genom att stödja energieffektivisering
i bostäder, även i allmännyttan.
***
Allt det jag räknat upp nu är rimliga förväntningar på en ansvarstagande regering.
Om vi hade haft en sådan.
Istället fick vi en vårbudget i april som innehöll – i stort sett ingenting.
För all del, dom förlänger tillfälligt bostadsbidraget. Det är bra.
Men i övrigt lyfter regeringen inte ett finger för att skydda vanligt folk.
Medan LO-förbundens medlemmar ser priserna skjuta i höjden
sitter regeringen på händerna.
Det vi sedan valet framför allt har sett från regeringen och SD är:
För det första: Svek.
De lovade kompensation för höga elpriser från november.
Det blev det inte.
De lovade kraftigt sänkta bensin- och dieselpriser.
Det blev det inte heller.
För det andra: Egenintresse.
De strösslar pengar och möjligheter över sina rika kompisar.
Av det blev det mycket.
De har höjt brytpunkten för statlig skatt,
så att dom med höga löner för mer över i plånboken.
De låtar sina kompisar med skolkoncerner fortsätta ta ut makalösa vinster.
Och köpa våffelstugor och skärgårdstomter för pengarna.
De skickar hundratusentals kronor i elstöd till dom som förbrukat mest.
Och hemligstämplar ärendena i 20 år.
För det tredje: dom har visat total okunskap och totalt ointresse för hur vanligt folk har det.
Hur vanligt folk lever sina liv
och sliter för att få ihop sin ekonomi.
I stället säger Kristersson att människor ska ”bita ihop”!
När vanliga föräldrar inte kan mätta sina barn.
När pensionärer inte har råd att köpa kaffe.
Man kan inte annat än bli förbannad!
Ibland tänker jag: ”De lajvar regering.”
Ett lajv. Det är ett spel, en lek.
Där man klär ut sig till en karaktär och spelar den.
Ulf Kristersson tycker det är kul att vara statsminister, det är uppenbart.
Han älskar att visa upp Sagerska palatset och han älskar att låta sig fotograferas på mingel.
Men att leda landet är ett hårt jobb.
Det är på riktigt.
Det är verkligen inte en lek.
Särskilt inte i en ekonomisk kris.
Jag undrar ibland om Kristersson och gänget kanske trodde det.
I så fall är det dags att hoppa ur teaterkläderna,
ta uppgiften på allvar,
och se till att vanligt folk har mat för dagen.
Eller lämna över till några som är vuxna den uppgiften!
***
Tänk, för hundra år sedan, 1923.
Det var hårda tider i Europa.
Det var mycket oroligt på den svenska arbetsmarknaden.
Och vår demokrati var bara några år gammal.
Arbetare tjänade i genomsnitt 185 kronor i månaden.
Man hade ingen lagstadgad semester.
Tror ni dom tänkte att;
”Äh, det går aldrig. Det är nog ingen idé att vi kämpar. Det är alldeles för jobbigt och svårt”
Nej, det gjorde dem inte.
De tänkte:
Vi är ju många! Om vi organiserar oss och tar fajten tillsammans så kan vi ändra saker!
Så trots sina usla villkor – organiserade dom sig,
I fackföreningar. I kooperation och andra folkrörelser.
I ett socialdemokratiskt arbetareparti.
Och steg för steg tvingade dem fram förändring.
De förbannade inte mörkret, de tände ett ljus.
De människorna, de var som vi för 100 år sedan.
Kunde dom då, så kan vi nu!
Vänner,
Det finns en kamp,
vid sidan om den för ökad jämlikhet och större rättvisa,
som vi måste ta.
Det är den om demokratin.
För bara några år sedan lät en sådan uppmaning lite högtravande.
För bara några år sedan
tänkte dom flesta att demokratins segertåg bara skulle fortsätta.
Så blev det inte.
I dag växer i stället hoten mot demokratin.
Mer än två tredjedelar av jordens befolkning lever nu i länder där demokratin är obefintlig eller på tillbakagång.
Men hotet växer också i Sverige.
Det är inte ett påstående jag bara slänger ur mig.
Det är på allvar.
När högerregeringen accepterade att bli totalt beroende av SD
så skedde något som aldrig förut skett i Sverige:
Ett parti med rötter i nazismen släpptes fram till politisk makt.
Vi ser nu hur dom krafterna oemotsagda får sprida sitt hatbudskap.
Vissa grupper anses inte vara ”riktiga svenskar”.
För att dom eller deras föräldrar är födda i ett annat land.
En viss sorts konst eller litteratur ska rensas ut från bibliotek och museer.
Folkrörelser, föreningar och media hotas med indraget stöd och ska skrämmas till tystnad.
Det talas till och med om ”utrensningar” av politiska motståndare.
Det är med orden det börjar.
Inte med stormningen av en kongress.
Vad gör vi då?
Vi kan – och ska – protestera, naturligtvis.
Men vi ska också bygga motstånd.
Som vi gjorde förra gången de krafterna stack upp sitt tryne, på 30-talet.
För demokrati är en praktik.
Den som övat, lär sig.
Och i vårt parti och i våra fackföreningar, praktiserar vi demokrati varenda dag.
Vi lyssnar på argument, och vi argumenterar emot.
Vi accepterar majoritetens beslut och respekterar minoritetens behov.
Vi arbetar tillsammans, med respekt för varandras olikheter och våra likheter.
Det är att ta ansvar för demokratin att bjuda in fler i vår rörelse.
Att medverka till att fler får praktisera demokrati.
Att organisera ännu en arbetskamrat till klubben.
Att värva ännu en medlem till partiet.
Så att demokratins arbetssätt och förhållningssätt får fäste inom fler människor.
Det är att ta vårt ansvar för Sverige i denna svåra tid.
För hela Sverige, som det står på våra förstamajmärken idag.
När vi är många som tillsammans vägrar att acceptera dåliga villkor,
då kan vi ta makten över utvecklingen.
Och nej, vi har inte den politiska makten i alla regioner och kommuner.
Och verkligen inte nationellt.
Men vi har den politiska makten på massor av ställen i landet!
Här i Skellefteå till exempel! Och i Västerbotten.
Och vi har makt på varje arbetsplats där den finns en fackklubb.
Där vi saknar – där ska vi starta en!
Men det handlar inte om att ”ha” makt.
Det handlar om att använda den.
Då måste vi bli fler i parti och fack.
Engagera fler att höja rösten för vanligt folk i denna tid.
För det är vanligt folk som i år, för första gången i sitt liv,
ställt sig i kö för gratis mat.
Som för första gången,
hamnat hos kronofogden när lönen inte räckte till hyran.
Som för första gången fått elen avstängd för att dom inte kunnat betala elräkningen.
Alla dessa människor – dom är våra vänner.
Det är med oss dom kan vara med och förändra sin egen och därmed allas situation.
Det är som Anna Lindh sade när hon förstamajtalade för tjugo år sedan, 2003:
”Idag talar vi om människovärde och frihet i högtidstalen.
I morgon fortsätter vi arbetet på att steg för steg förändra samhället
i vardag och verklighet”
Några månader efter det talet rycktes hon ifrån oss.
Vänner,
Låt oss minnas Anna idag. Och låt oss bära hennes ord med oss.
Låt oss lova varandra att inte ge upp. Även när tiderna verkar mörka.
Låt oss lova varandra att hjälpas åt. Och komma ihåg att vi är starkare tillsammans.
Låt oss lova varandra att fortsätta den kamp våra föregångare inledde för över hundra år sedan.
”Att steg för steg förändra samhället
I vardag och verklighet”
Och det, mina vänner, ska vi göra på det bästa – och på det roligaste – sättet vi vet:
Tillsammans!
Tack ska ni ha!