Fråga facket Fråga facket

Vi måste alla ta vårt ansvar

Anställningsvillkor Chaufförerna vid Gamla Uppsala Buss befinner sig i ett utsatt läge. När det var dags att släppa på resenärerna via framdörrarna monterades plexiglas, men det var inte tillräckligt för att skydda från viruset, säger busschauffören Matilda som la ett skyddsstopp.


Publicerad Uppdaterad
Kopiera länk för delning

Busschauffören Matilda är fackligt aktiv som huvudskydds- och arbetsplatsombud. Foto: Lars Forsstedt

Färre chaufförer i tjänst

Normalt tar bussbolaget emot 100 000 passagerare per dag i sina miljövänliga gröna bussar, men i och med coronaviruset har stadstrafiken dragits ner. Alla som inte känner sig friska har uppmanats att stanna hemma så det är färre chaufförer i tjänst.

- Tidigare tänkte väl många när de kände sig lite hängiga: jag går till jobbet och blir jag sämre får jag gå hem istället. I dag gäller det att stanna hemma direkt, säger Matilda.

Hon är förvånad över att inte fler är restriktiva med att åka kollektivt.

- Ungdomar kan släntra in för att bara åka några hållplatser innan de hoppar av igen. Äldre individer som troligen befinner sig i riskgruppen åker med, kanske av gammal vana.

- Var och en av oss i samhället har jättemycket ansvar. Vi får inte glömma bort vår skyldighet att hålla avstånd med tanke på smittorisken, betonar hon.

Skarpt läge hela tiden

Busstrafiken har skurits ner till 64 procent och helt nyligen ökats till 96 procent. Chaufförerna har ett kommenderat schema vilket innebär att de bara får veta sina lediga dagar och hur de ska arbeta de närmaste två-tre passen.

Arbetsgivaren har stängt framdörrarna och de två första raderna av säten är avspärrade för att skydda chaufförerna. På- och avstigning sker bak i bussen och passagerarna uppmanas att sprida ut sig för att minska smittorisken.

- Det är skarpt läge hela tiden, arbetsschemat är tajt, varje sekund räknas, det gör att det sliter rejält, säger Matilda.

Att färre betalar kan leda till varsel av personal

Skyddsåtgärderna har gjort att resenärerna inte kommer åt kortläsaren framme vid chauffören och det betyder att färre betalar.

- Företaget förlorar mycket pengar varje dag och vill sätta upp plexiglas så att passagerarna ska kunna nå kortläsaren, säger Matilda.

Först tänkte hon att plexiglaset också skulle kunna vara ett skydd i hot- och våldssituationer, men det är knepigt hur det ska kunna sättas fast för att inte skymma sikten och backspegel. Dessutom är det inte heltäckande då passagerarna ska kunna nå kortläsaren.

- Det innebär att plexiglaset inte heller kommer att vara ett skydd för chauffören när passageraren talar, hostar eller nyser, konstaterar Matilda. 

- Valet står mellan att gå med på förändringarna för att arbetsgivaren ska få inkomster eller börja varsla personal om de inte får in sina pengar.

Kortläsaren vid mittendörrarna

Ett tufft val, men som skyddsombud ska hon sträva efter att arbetsplatserna ska vara säkra och att medarbetarna ska kunna utföra sitt arbete på ett riskfritt sätt. Det var därför nödvändigt att lägga ett så kallat skyddsombudsstopp på det plexiglas som sattes upp i en buss.

- Jag ansåg att det inte skyddar oss från viruset och dessutom är Kommunals inställning att framdörrarna ska hållas stängda och vi vill följa det ställningstagandet.

- Arbetsmiljöverket har varit och tittat på plexiglaslösningen och vi väntar på vilket beslut de kommer att ta. Vi vill istället att kortläsaren ska sättas upp vid mittendörrarna så att folk kan blippa sina kort där.

Efter den här intervjun har Arbetsmiljöverket beslutat att framdörrarna ska förbli stängda fram till oktober.

Inom facket värnar vi varandra

Matilda är huvudskydds- och arbetsplatsombud och genom det fackliga engagemanget vill hon bidra till ett bättre samhälle.

- Jag vill göra något och inte bara stanna vid att vara uppgiven! Att jobba fackligt är vad jag kan göra och det är alltid något. Det finns för lite av solidaritet i samhället. 

Matilda har också genom sitt fackliga uppdrag återtagit sin självkänsla.

- När arbetskamraterna kommer fram för att fråga vad jag tycker, eller vid möten med kommunen om gator och vägar, ger det mig ett förtroende att kunna svara vad jag vet och varför. Jag vågar mer tack vare mitt fackliga arbete.

Text: Sophia Gabrielsson sophia@forsstedt.se