Sysselsättning och jämlikhet
Under 1960-talet fortsatte tillväxten och välståndsökningen. Sveriges ekonomiska politik präglades av den så kallade Rehn-Meidner-modellen, som tagits fram av LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner. Modellen byggde på full sysselsättning, låg inflation, hög tillväxt och jämn inkomstfördelning.
LO drev 1960 igenom att de särskilda kvinnolönerna skulle avskaffas. Det var ett viktigt steg i den långa kampen för lika lön för lika arbete.
Krav på människovärde
Men mitt i välståndet frodades missnöjet. Tron på samförstånd skakades av flera vilda strejker. Några av de mest uppmärksammade var gruvarbetarstrejken vid statliga LKAB 1969-70 och städerskestrejken 1974-75.
Strejkerna på 1960-talet och 70-talet handlade inte så mycket om löner utan mer om arbetsmiljö och människovärde. Under gruvstrejken var parollen: Vi är ej maskiner. Städerskorna som strejkade demonstrerade med plakat där det stod: Städerskor är också människor.
Löntagarfonder
Oron på arbetsmarknaden påverkade fackföreningsrörelsen som började belysa frågor om arbetsmiljö och inflytande. LO-kongressen 1976 antog ett förslag om löntagarfonder som skulle ge de anställda mer makt över företagen.
En annan tanke med löntagarfonder var att se till att de stora företagens vinster användes till investeringar i stället för att slösas bort. Enligt Rehn-Meidner-modellens idé om inkomstutjämning hade anställda i högproducerande tillväxtindustrier ungefär samma löner som anställda i lågproduktiva företag. Det gynnade effektiviseringar och teknisk utveckling men innebar också att de stora industriföretagen kunde göra gigantiska vinster.
Arbetsmarknadsreformer
Riksdagen stiftade flera lagar som påverkade styrkeförhållandena på arbetsplatserna: Lagen om anställningsskydd 1974 och Medbestämmandelagen 1977. Femdagarsvecka infördes 1971 så att normalarbetstiden blev 40 timmar i veckan.
Läs mer om Rehn, Meidner och den svenska modellen.